Upptakt
Resorna till Rafnerby
Hilmar lämnade sina hemtrakter i norra Fynhem i början av förra sommaren.
Han reste västerut till Vortland och därefter norrut till Haven vid Istopparnas
rand. Där slog han följe med några mastomantjägare och med deras hjälp korsade
han Mittra passet och hamnade i södra Vildland.
Bråde lämnade sitt hem i norra Arje och färdades norrut in i Dranvelte. I trakten
av Ysolt träffade han en Ghandman, Erbin, och de bestämde sig för att slå följe.
Båda ville färdas österut till Osthem och gick via Ildebad norr om Osterhavet.
Där de nu var ansågs som laglöst land. Som tur var träffade de en
vildmarksman, Ulfvar, som erbjöd sig att ledsaga dem österut i Vildland.
Ulfvar lämnade sitt hem i sydöstra Svartliden och färdades västerut i södra
Svartliden. När han kom till Istopparnas västra fot vid gränsen mot Dranvelte
så träffade han Erbin och Bråde. De ville österut in i Osthem. Ulfvar erbjöd
sig att vägleda dem österut. Så blev det också och efter lite mer än en månad
anlände de till Rafnerby.
Rafnerby i Vildland
Rafnerby ligger i södra Vildland vid foten av den mäktiga bergskedjan
Istopparna. Mittrapasset är ett pass där man på sommaren och gynnsamma
vårar kan passera Istopparna. Passet är beläget bredvid Rafnerby.
Rafnerby är en liten by omfattande ett dussintal hus räknat med uthus och
ladugårdar. I byn lever cirka tio familjer omfattande ett trettiotal
individer. Livet i byn är hårt och slitsamt då man försöker leva av det
fattiga Vildlands resurser. Man odlar, har djurhållning och jagar, det
mesta av tiden går åt för att hålla sig vid liv. Björnhuset är byns värdshus
och det är dit folk går på kvällen om de trots allt har lite tid över till
att roa sig.
Bråde och Erbin kommer vägledda av Ulfvar västerifrån till Rafnerby mitt
under våren. Denna vår har varit ovanligt gynnsam så färden har gått bra
för att vara i Vildland. På värdshuset Björnhuset träffar de krigaren Hilmar
från Fynhem som har varit i södra Vildland sedan förra sommaren. Han letar
efter några från någon han kallar Eigil Trolldräpes sällskap men har nu
givit upp sökandet. Av och till har han också jobbat som trälförman på
bonden Hallbiorns gård här i Rafnerby.
Under någon vecka lär ni känna varandra via frekventa besök på Björnhuset.
Hilmar övertalar sällskapet att nu när det är gynnsam vår kan de färdas över
Mittrapasset till Haven där de kan fira Galtevår. Med Ulfvars orienteringssinne
och vildmarkskännedom borde det inte ta mer än ett par veckor. Många är de
historier ni utbyter över fulla stop med mjöd. Särskilt Erbin är duktig på att
förtälja historier och får många stop mjöd gratis därför. Två exempel på
sagor från Erbin:
Bråde bidrog med följande saga som även Erbin insisterade på att berätta
igen två dagar senare:
Sagan om Howand'Ina och den tusenhövdade besten
Mittrapasset
Ni satte kurs mot Haven över det oländiga Mittrapasset. Även om det inte fanns mycket
snö i och runt Rafnerby så kom ni snabbt till snötäckt mark när ni kom lite högre upp
i den mäktiga bergskedjan Istopparna. Större och högre berg har ni antagligen aldrig
sett. Trots det lyckades ni hålla god takt. Efter fem dagar så gjorde ni uppehåll en
dag för att återhämta er. Ulfvar passade på att jaga lite under dagen och fick en
relativt god fångst, fyra harar. En av hararna behöll han dock levande för att blota
till Enken. Synen av den jättelika Ulfvar som sätter upp en liten stormstång för att
blota en hare synes er ganska komisk. Bråde kan inte låta bli att skratta till men får
en blick som säger "Jag har en yxa och du har ett huvud som sitter löst" från Ulfvar
och kan sedan hålla tyst.
Dagen efter harblotet får Erbin syn på ett par utsvultna ulvar som närmar sig er. De
verkar utsvultna och desperata och närmade sig er hotfullt. Hilmar och Ulfvar förberedde
sig för strid. Erbin erbjöd sig att förtrolla deras yxor vilket de accepterade. Erbin
sjöng och vidrörde yxorna och genast kändes de smidigare och mer lätthanterliga. Bråde
plockade fram sin ornamenterade och mycket vackra pilbåge. Med gemensamma krafter och
utan större problem klarade gruppen av Ulvarna.
Ett par dagar senare blev vädret snabbt sämre. Det blåste upp till storm och började
snöa. Som tur var nådde gruppen fram till handelsstationen Utkante som ligger på
syd sidan av Istopparna framåt kvällen. Där får ni reda på att det bara är tre
dagsmarcher till Haven men att stormen kan hålla på flera dagar och göra det omöjligt att
ta sig dit innan den har bedarrat.
Handelsstationen Utkante
Handelsstationen Utkante ligger vid foten av Istopparna nordost om Haven
i Vortland. Utkante ar den sista utposten på den svåra och farliga färden
genom Mittrapasset pa väg genom Istoppsbergen till Vildland på den norra
sidan. Detta pass är dock bara farbart under gynnsamma vår- eller sommarförhållanden,
men kan efter svåra vintrar även vara blockerat av laviner. Handelsstationen
fungerar också som en samlingspunkt och mindre marknadsplats for de spridda
gårdar som ligger vid foten av den mäktiga bergskedjan. Stationen består av
ett stort långhus som fungerar som värdshus, ett stall, ett fähus och en stor
förrådsbyggnad där olika varor förvaras och byter ägare. Hela handelsstationen
är därtill omgiven av en enklare palissad (1,5 meter hög) for att hålla vilda
djur borta. Värdshuset i sig har en enkel och många gånger högljudd och hård
stämning. Många äro historierna om vildmarkens faror och invånare som man kan höra
vid storstugans eld. Värdshusets gäster förvantas vid sidan om en mindre
betalning för övernattningarna och maten också bistå med olika sysslor såsom
vedinsamling och huggning, mindre reparationer samt jaktturer för att samla
in föda till värdshusets fasta och tillfälliga invånare. Det är det enda
sättet att överleva som mindre bosättning i denna karga och ogästvänliga
trakt.
Handelsstationen Utkante drivs av Brytulf Stenkrosse, en man av gråehjoners
halvras, vilket märks på hans osedvanligt stora näsa, gula ögon och hans
omtalade styrka, något han ibland bevisar vid armbrytningstävlingar inne på
värdshuset. Det sägs att han i raseri kan krossa stenar med sina bara händer,
men lyckligtvis inträffar det sällan att Brytulfs goda men ibland bryska
humör förvrängs i raseriutbrott. Brytulf har ingen familj men har tagit
till sig två andra män som lever och arbetar på värdshuset. Den ena är en
nu åldrande krigsman, Olag. Olag har funnits på handelsstationen i snart 40
årstider. Han berättar långa och, märker man efter ett tag, något överdrivna
historier om härnad i länderna bortom havet väster om Osthem.
Den andre är en något efterbliven yngling i övre tonåren vid namn Spanne som
Brytulf tagit till sig som en son sedan hans riktiga familj helt enkelt
lämnade honom här på sin väg över Mittrapasset. Spanne är näst intill stum
och uttrycker bara enstaka ord och är i allmänhet avvaktande mot främlingar.
På handelsstationen finns också, förutom rollpersonerna, ytterligare fyra
gäster. Den ena är en väderbiten och helt läderklädd mastomantjagare i övre
medelåldern från Vildland som heter Hull Spjutfaste.
De andra gästerna är tre
bleka dvärgar med liknande anletsdrag på väg norrut. Dvärgarna (Gjordmir,
Gjullbors och Borkru) är tystlåtna och talar mycket sällan med andra än
varandra. En kväll när de fått i sig några stop mjöd så blir de lite pratsammare
och berättar att de kommer från ett dvärgrike i västra istopparna som mer
eller mindre gått under. Borkru, den mest pratsamme berättar följande:
Det svarta glasriket
De tillhör alla tre den brödraskara som bodde där och ska nu försöka hitta ny
bostad norröver. De berättar också att en av dem, Muskr, valde att stanna i Haven
och jobbar som glasblåsare där. De verkar ganska bittra över sitt öde. De verkar
gilla den något asociale Ulvar ändå tills han häver ur sig den taktlösa kommentaren
"Jag gillar Korpikalla alfer bättre än dvärgar". Då blir de sura och vresiga igen.
Stormar hindrar rollpersonernas vidare resa i 5 dagar under vilka de bor och
arbetar på Utkante. Ulfvar jagar, Hilmar hugger ved medan Erbin och Bråde mest
hjälper till i köket och med städning. De flesta kvällarna tillbringas framför den
värmande brasan. De flesta historier blir förtäljda men särskilt "Sagan om Howand'Ina
och den tusenhövdade besten" blir berättad av både Erbin och Bråde som båda insisterar
på att få berätta den. Även Ulfvar insisterade på att berätta historien även om han
är en usel berättare.
Handen i snön
Ni river upp den blöta och kompakta snön när ni tar er fram över några
hala klippor i den bergskedja ni varit på väg över i två dagar sedan
Utkante. Över er tornar gråa och tjocka moln upp som en varning inför
det oväder som nu är på väg. Vädret i Stormländerna är nyckfullt,
särskilt i skuggorna av de höga bergen. Vintern, som ni äntligen trodde
hade släppt sitt grepp tycks ännu ha krafter kvar för att genom ytterligare
en storm försöka hindra er från att nå Haven.
Marken under er är täckt av ett snötäcke som varierar i tjocklek från
några centimeter till knädjupt. På några ställen har den grå marken brutit
igenom snötäcket likt en hyllning till den livgivande solen som nu snabbt
täcks av tunga molnskyar. Plötsligt bara några meter bort ser ni en syn
som får kalla kårar att dras längs era ryggar. En hand som har blivit vit
och blå av kylan sticker upp ur en snödriva som för att be Storme om hjälp
i slutets stund. Hundarna ryggar och gnyr oroligt inför dödens närhet och era
tankar dras obönhörligt mot frågor kring vem denne olycklige var och vilket
öde han mött. Detta är i sanning en obarmhärtig plats att leva på!
